iris – med blicken mot skyn

Förkylningen verkar ha tagit omtag. Från att ha varit skapligt pigg och nästan förkylningsfri vaknade jag imorse total igentäppt igen. Huvudet värker och jag nyser en gång i kvarten. Sitter på jobbet, garderad med alvedon och nässpray. Endel kunder frågar en gång extra vad jag sagt. Även om nässpray funkar bra finns det ju begränsningar på hur mycket man får ta. Maken har legat precis hela helgen i förkylning och feber, varit yr och haft grym huvudvärk.
De som är pigga är barnen, där är det full fart, sportlov och allt. Förkylningen är minsta sagt oläglig.

Vädret däremot går åt det positiva hållet, plusgrader har det varit, sol och takdropp. Hoppet om att det kommer bli vår en dag har vaknat, även om min pessimistiska sida säger att det är bra om all denna snö hinner tina bort till midsommar…

Men, så till en underbar nyhet: Min brorsdotter har blivit mamma! En ursöt liten tös kom till världen i lördags, 4.300 gram tung och vackert rödhårig som sin mor, mashAllah!
Så om jag är faster till den unga mamman, så blir jag… gammelfaster (?) till liten.

Gammelfaster…! Milde himmel, det låter urgammalt! Som en elak tant på strax över hundra, sitter och hyttar med käppen och skäller på grannarna. Moster eller  till och med gammelmoster låter av nån märklig anledning så mycket yngre.

Vill bara påpeka för dom som inte vet, att jag är en kvinna i mina bästa år, strax över 30, utan käpp och snäll, för det mesta

Stor jordbävning i Haiti. Ännu större i Chile. Stora flodvågor till följd. Stort Jordskred i Uganda. Det är mycket nu.

Läste att den stora jordbävningen i Chile var så kraftig att den ändrade dygnstiden med nån miljondels sekund. Det är ju inte mycket, men i alla fall… Det är snöstormar och väderomslag, översvämningar. Det verkar som om allt eskalerar, det blir mer och kraftigare. Vad ska man tro om det…

Jag försöker intala mig själv tålamod.
Vi har sedan snart en månad tillbaka en ny medarbetare i teamet, som lär sig vårt arbete och processer för att hantera olika saker på mail och i telefon.
Jag brukar ha ganska bra tålamod, brukar kunna förklara många gånger utan att det stör mig nämnvärt. Men nu känner jag hur det börjar krypa i kroppen.

Jag försöker intala mig själv att ta det lugnt, att alla lär sig i olika takt och på olika vis. Undrar för mig själv om jag kanske har orimliga krav på hur mycket man bör kunna ta till sig och komma ihåg under den här tidsperioden.
Säger till mig själv, och ”gamla” kollegor att ta djupa andetag. Att inte lyssna på besserwissertendenserna och bortförklaringarna.
Det här måste verkligen vara en prövning på mitt tålamod…

andas, Iris, andas…

Jaha, så var det dags igen då… för förkylning.
Började få ont i hals o huvud igår, imorse var jag totalt igentäppt. Har tagit alvedon och kravlat mig till jobbet, sitter här med rinnande näsa och ögon.
Vi ska ha utbildning i eftermiddag, en uppdaterad mjukvara som används inom företaget, ville inte missa det. Men undrar hur mycket man egentligen kommer att uppfatta med huvudet fullt av bomull… *snörvel*

Ute är det -29 grader, har varit mellan -25 till -30 de sista dagarna. Jag gillar snö och vinter, men nu börjar även jag längta efter varmare temperaturer.

Hittade detta hos MammaMarie. Tyckte det var en så bra påminnelse, så jag kopierade den hit.

Tio saker som världarnas Herre inte skall fråga dig om

1. Han skall inte fråga dig vilken bil du hade. Han skall fråga dig hur många gånger du har använt bilen för att hjälpa andra, köra en sjuk granne till läkaren eller en annan till arbetet eller släktingar en iskall vinterdag.

2. Han skall inte fråga dig hur många kvadratmeter ditt hem hade. Han skall fråga dig hur många gäster du har välkomnat i ditt hem, och hur god värd(inna) du varit.

3. Han skall inte fråga dig om dina kläder som hänger i garderoben. Han skall fråga dig hur många männsikor du har klätt.

4. Han skall inte fråga dig hur hög din lön var. Han skall fråga dig hur och var du konsumerat den.

5. Han skall inte fråga dig vilken ställning på din arbetsplats du hade. Han skall fråga dig hur bra du gjorde ifrån dig på arbetsplatsen.

6. Han skall inte fråga dig hur många vänner du hade. Han skall fråga dig till hur många människor du själv var en uppriktig vän(inna).

7. Han skall inte fråga dig i vilket bostadsområde du bodde. Han skall fråga dig hur bra granne du var till dem som bodde omkring dig.

8. Han skall inte fråga dig för din hudfärg. Han skall fråga dig vad du tyckte om och hur du kände för människor vars hudfärg var annan än din.

9. Han skall inte fråga dig hur lång tid det tog för dig innan du fann inre ro och lärde känna din Herre. Han skall visa dig ditt slott i Jannah, och inte till Jahannams eld – insha’Allah.

10. Han skall inte fråga dig till hur många människor du har skickat vidare dessa ord. Han skall fråga dig varför du inte skickade dem till de som du önskar allt det bästa i båda liv.

Efter att ha läst ännu en artikel om hur svenska Röda Korset använder sina pengar, så tänker jag skänka mina pengar till andra istället.

Röda Korset har liksom alltd haft ett gott namn, en världsomspännande organisation som har hjälpt massor av människor.

Men det tar verkligen emot att lägga mina surt förvärvade slantar i en Rödakorset-bössa, när jag läst om miljontalts kronor i arvvoden, pengar som spekulerats bort och nu sist, flera hundra tusen för kickofffer och luncher på herrgårdar etc.

Nä, mina pengar får de inte längre, det finns dom som sköter detta mycket bättre.

Dottern stod häromkvällen och bakade hallongrottor, efter ett recept dom bakat efter på skolans hemkunskap.

Lillebror satte sig på andra sidan bordet och tittade misstänksamt på när syrran knådade ihop kakdegen. Tillslut måste han fråga:

- Smakar det där som godis eller potatis…?

Jadu, det är frågan…

Koranen 39:49

NÄR MÄNNISKAN drabbas av ett ont, anropar hon Oss [om hjälp]; men när Vi skänker henne av Vårt goda, säger hon: ”Detta får jag på grund av min kunskap [och min klokhet].” Nej, detta [goda] är en prövning, men de flesta inser det inte.

Jag har fått ont i armen. Eller rättare sagt armbågen och en bit nedanför på höger arm. Det har varit ganska länge, men jag har liksom tänkt att det går säkert över. Bäst är det att ha armen rakt, då känns det mindre. Vilket är ganska hopplöst eftersom jag sitter framför en dator och har skrivbordsarbete 8 timmar per dag.

För det är så att efter några månaders väntan så har det inte gått över, det blir bara värre. Tänkte först att det kanske var så kallad ”musarm” eftersom jag har det arbete jag har, men det stämmer inte riktigt på beskrivningarna, det känns tydligen mer ovanpå armen och handleden.

Så nu misstänker jag att det kan vara tennisarmbåge, efter en genomgång av symptom på sjukvårdsrådgivningens hemsida.
Verkar inte vara så himla mycket man kan göra åt det. Ger det ett tag till, sen kanske jag överväger att låta nån titta på det.

Annars lunkar livet på som vanligt, haft en hel del att göra på jobbet, med ny medarbetare som ska läras upp. Mycket snö att skotta, skolrådsmöten och annat pyssel.

Har haft bloggtorka nu ett tag, vet en himla massa saker att skriva om men jag får bara inte ner det i textform. Det kommer nog.

Nä, nu måste jag sträcka ut armen en stund…

Kan någon förklara för mig vad Dolph Lundgren och Sylvester Stallone har med Melodifestivalen att göra…? Jag fattar inte..?

I dagens nätupplaga av Aftonbladet finns en artikel med rubriken ”Facebook förstör var femte relation”. Där kan man läsa om Angelica som genom Facebook kom på sin man att vara otrogen, och nu håller på att separera och sälja huset.

Men är det inte typiskt för sverige och svenskar att leta efter orsaken till ett problem utanför sig själv, att i längsta möjliga mån försöka lägga skulden på någon/något annat.

Som i detta fall, det är knappast facebook som är orsak till separationen, utan sambons otrohet. Det är heller inte Facebooks fel att människor har dåliga relationer, är otrogna, pratar skit om varandra etc etc.

Det handlar helt och hållet om att ta eget ansvar för sina handlingar, inte skylla på andra för att man blev påkommen med ett snesteg. För det är inte facebooks fel att någon är otrogen. Lika lite som det är butikens fel att snattaren plockar på sig grejer, till exempel.

Man väljer själv sina handlingar.

Jag längtar intensivt efter Marocko. Det var så alltför länge sedan jag var där. 3½ år nu. Det känns som en evighet.

Det var meningen att jag skulle åka tillsammans med resten av familjen över jul och nyår för två år sedan. Biljetterna var bokade och betalade. Men så kom jag in på en utbildning jag hade sökt, och jag stannade hemma och pluggade istället. Det ledde till det arbete jag har sedan dess, så det var ju bra på det viset.

Men jag saknar friheten. Där är det ingen som tittar konstigt på mig pga av slöjan, där är jag som en av dom. Dom är glada att jag konverterat, välkomnar med öppna famnen, vare sig det är nån jag känner sedan tidigare eller inte. Där är det intekonstigt att gå undan för att be, det är en naturlig del av livet. Där är det ingen som ifrågasätter det liv jag valt, för det är lika som deras.

Missförstå mig nu inte, jag trivs bra i gamla Svedala. Men jag känner mig mer avslappnad i ett muslimskt land, för hur jag än gör häruppe i det lillasamhället i norrland så kommer jag alltid att ses som lite… konstig. Samtidigt som jag är stolt över att jag faktiskt vågar stå för vem jag är och vad jag tror på. Det är dubbla känslor.

Som en äldre man, fd kollega, sa när jag träffade på honom för nån vecka sedan. Han hade inte sett mig i slöja tidigare, så han undrade om jag konverterat. Jag svarade ja.
”Jaha, så du har gått och blivit förtryckt”, löd svaret. Kände hur irritationen bubblade i mig och antagligen syntes i blicken han fick när jag svarade att jag faktiskt kan tänka själv. ”Ja, dig sätter man sig nog inte på så lätt”, kom detlama svaret. ”Nej”, bet jag ifrån och räknade tyst till tio inombords.

Just det att alltid vara beredd att försvara sig, man vet aldrig när det kan komma nått.
När jag är i Marocko kan jag slappna av, vara mig själv, utan att behöva förklara för nån. Där finns moskeer överallt, den vackrase är ju Hassan II moskén i Casablanca, som ligger halvvägs ute i havet. Den moskén jag bad i för första gången när jag hade konverterat.
Här hemma bor jag så långt ifrån någon moské att det är ytterst sällan jag kommer iväg och kan be i en.

För att inte tala om maten, dofterna. Jag älskar de marockanska oliverna, den saltade och inlagda citronen som används i många maträtter. Jag älskar marknaderna, jättestora, där man kan hitta precis allt, gå runt och provsmaka vattenmelon och lukta på kryddor.
Jag hoppas verkligen att jag snart kan åka dit.

InshaAllah.

Vi är några kvinnor som träffas emellanåt och kollar på film. Igår hade vi en träff igen, denna gång blev det ”Män som hatar kvinnor”. Några hade redan sett den och någon inte, men den är så himla bra så ingen hade något emot att se den igen.
Och till helgen planerar vi att se del 2, ”Flickan som lekte med elden”, inshaAllah.

Himla trevligt har vi på våra filmkvällar. Vi håller till i lokalen som makens förening har, där finns projektor, och sköna fåtöljer och soffa, det är som på bio, fast bättre.
Allehanda fika tar vi med oss, och vi brukar göra en liten kaffepaus i mitten, då vi kan sitta och prata så pass att vi ibland nästan glömmer filmen

Jag gillar verkligen våra tjejträffar. Inga män och barn, bara en stund för oss att bara vara, prata tjejsnack, slappna av en stund från alla måsten.

Tyvärr blir det inte så ofta vi träffas, det brukar gå nån månad eller mer mellan träffarna. Men nu vill vi försöka träffas igen på lördag för att se del två i triologin, medans vi ännu har del ett i minnet. Hoppas verkligen att det går, inshaAllah.

Jag och många med mig upprörs av frankrikes beslut att förbjuda burk/niqab, och vår egen statsminister Reinfeldts uttalande att han inte vill se såna i Sverige.

Här är några röster, mycket läsvärda:

http://konvertitakuten.zoomin.se/blogg/permalink-20100128-293157.html

http://cherinomohammed.blogg.se/2010/january/yvonne-ridley-uttalar-sig-om-niqabforbud.html

http://fattis.wordpress.com/2010/01/29/her-we-go-again/

http://www.bahlool.se/2010/01/29/fel-klader-kan-ge-dig-4-ars-fangelse/

http://gwendolenthegood.blogspot.com/2010/01/vilka-manniskofortryckare.html

Jag och en kvinnlig kollega har kommit fram till samma beteende när vi sätter oss vid skrivbordet på jobbet på morgonen.
Man vaknar på morgonen, kanske trött men kommer snart igång med att göra sig klar, väcka barn, frukost, kläder, dagis och skola etc, allt det som ska göras en vanlig vardagsmorgon.

Så kommer man på jobbet, hämtar en kopp kaffe, sätter sig vid skrivbordet och börjar starta program etc… då börja det, gäääääääspandet.
Tröttheten kommer som en klubba i skallen och man skulle kunna somna på plats. Ögonen hänger och  käkarna håller på att gå ur led av att gäspa varannan minut.

Vanligtvis minskar tröttheten efter ett par koppar kaffe, men visst är det märkligt att man kan gå från skapligt pigg till halvt medvetslös på en kvart…. ?

Stora, internationella chefen är på besök här på jobbet den här veckan och en bit in på nästa….. Alla är spända, försöker se extra upptagna och viktiga ut och hoppas intensivt att han och resten av delegationen inte ska komma fram och fråga nått.

De lokala cheferna har fått något spänt i blicken, och de mindre gruppcheferna springer runt och kollar så ingen råka smyga upp ett spel eller annan surfsida när Den Store är i byggnaden.

Han ska stanna till mitten av nästa vecka och redan nu är nerverna hos många på helspänn. Som om inte det var nog så kommer också nästa vecka representanter för vår största uppdragsgivare för att kvalitetstesta och kolla läget.

Så jag gissar att på fredageftermiddag nästa vecka, när alla inspektioner är över och besökarna åkt hem, kommer alla att dra en djuuuuup suck och hoppas att det tar ett bra tag tills nästa gång.

Nej, nu måste jag logga in och börja vara vääääldigt upptagen….

Ibland är saker och ting bara så dumt så man vet inte i vilken ände man ska börja.

I Frankrike har man länge diskuterat frågan om huruvida man ska föbjuda heltäckande slöja, dvs burk/niqab. Nu har man kommit fram till att man bara ska förbjuda heltäckande slöja i offentliga lokaler och på kollektivtrafiken. Som om detta skulle vara en medelväg, en kompromiss. 
Men hallå, en kvinna med slöja, vare sig det är ”vanlig” slöja/hijab eller heltäckande, går ju inte med det hemma, med familjen.
En muslimsk kvinna ska ju täcka sig när hon går ut, offentligt. Det är ju liksom det som är hela grejen.

Det är så dumt så jag blir rent trött.
Det betyder alltså att de med burka/niqab i Frankrike får gå ut på promenader, men inte till läkare, butiker, mataffärer, skolor, bibliotek, banker, etc, etc, etc.

*iris ilsknar till*

Läste en artikel i Aftonbladet, om 7-åriga Charlie som lyckats samla ihop nära 2 miljoner kronor tillkatastofens offer i Haiti. Läs artikeln här.

Jag blir så himla glad när jag läser sånt här. Vilken kille!
Vilken inspiration för alla oss andra!
En liten sjuårig grabb som har sån empati och medkänsla, sån handlingkraft. Den här unge mannen kommer att gå långt.

alhamdulillah!

Min man är ordförande i en förening med medlemmar från världens alla hörn. Det arrangeras många olika aktiviteter och under 2009 fick föreningen även en egen lokal där folk träffas, spelar biljard, kollar film, fotboll, har kurser, möten etc.
Vi kvinnor i föreningen har haft flera olika teman och träffar, bland annat matlagning från olika länder, där medlemmarna bidragit med recept och där vi lärt av varandra. Supertrevligt och lärorikt.

Nu på tisdag ska vi ha en till träff, som jag verkligen ser fram emot. Vi ska träffas på den lokala asiatiska restaurangen och där få lära oss göra Sushi!
Jättekul, skönt att göra lite annat ibland, lära sig lite nytt. Längtar!

Har varit hemma några dagar, har inte mått så bra. Efter långvarig smärta och blödning var jag till läkare i onsdags (13:e) och konstaterade ett tidigt missfall.
Fick medicin att ta i några dagar för att driva ut det som var kvar och inte kom ut själv. Ont. Trött.
Och fortfarande är det inte riktigt över.

Vet att jag är knasig, huvudet säger en sak men hjärtat ett annat. Jag vet att det är massor med kvinnor som är med om samma sak hela tiden. Jag vet att det var så tidigt så att det var bara några veckor gammalt. Men ändå.
Tanken på att det som kunde ha blivit en älskad nummer tre nu är någonstans, nerspolad i toaletten, ger ett tryck i bröstet och tår i ögat.
Känns så ovärdigt.

Undrar om man kan räkna det lilla embryot på bara några veckor som en liten människa. När får det nya lilla livet en själ?

Det finns en mening med allt, många säger att om det är meningen att det ska bli, så kommer det när det kommer. InshaAllah. Jag hoppas verkligen. Men det ändrar inte min undran vad detta kunde ha blivit för en liten människa. Som inte fick chansen.